Välkommen!

Utvalda

Ibland kliar det i fingrarna och man känner att teckenbegränsningen på FB och Twitter är ett lika kraftigt hån som att som lärare förlita sig på Skolverket i sitt värv.
Då är det för väl att bloggen finns? Man kan skriva av sig och folk slipper lyssna (folk måste ju inte läsa heller; se där vilken problemlösare bloggen är!), och genom att använda skrivandet i terapeutiskt syfte (för det behovet kan också finnas…) sparar jag mycket pengar hos psykologen :-).

Mitt bloggande kommer att handla om föräldraskap, foto, läraryrket och politik. I lite olika omfattning, men även annat kan tillkomma. Dock ytterst lite om sex och andra dumheter. Men man vet aldrig.

Vi hörs (eller inte).

Posted from WordPress for Android

Annonser

Om ledighet, dumhet och bitterhet

Låt oss börja med bitterhet. Är inte det ett tråkigt ämne så här i sommarlovstider (jag är ju lärare och har ett adekvat avtal…)? Jo, sådant bör man ju ägna sig åt under arbetsåret i övrigt, men låt mig förklara mig.

Mitt yrkesval har det mesta för att elda på en egenskap som är relativt vanlig för män i min ålder (dvs. 40+) och det är bitterhet. Nu är jag inte säker på att jag verkligen är bitter; jag känner kanske bara förtret för att saker och ting är som de är, men min uppfattning är att många män känner en sorts vanmakt över att de saknar inflytande. Och då menar jag verkligt jävla inflytande. Som att kunna styra och ställa med politiken, till exempel. Helt själv… Dessa män (och jag tror att jag räknas in bland dem) är lite konsternerade över uppfattningen att det är de som styr samhället, samtidigt som de är så förbaskat fel som de kan bli, dvs. män och (ja, faktiskt) medelålders. Och ”vita”. Och medelklass. Då kan det aldrig vara synd om en. Och så är det ju det här med alla idéer man har; var och en av dem skulle ju vara mänskligheten till yttersta gagn, om bara någon med makt förstod vilken enkel och härlig visdom dessa män besatt…. Hur kan det komma sig att dessa politiker inte hör av sig och rådfrågar just dem? Helt otroligt!

Hur gör man sig då hörd? Och vill någon lyssna; ja det är ju en helt annan femma, men vi lämnar det därhän så länge. Man vill ju inte gärna ringa till Ring P1 (och råka ut för Täppas; en av de sämsta man kan hitta på den posten; någon måste ha satt dit honom där på skämt, jag ser ingen annan förklaring), och att skriva insändare är väl heller inte så himlars bra. Återstår det då att vara en som slänger ur sig onyanserat skit i någon kommentar? Nä, bättre är att skriva blogg!

Nog om bitterhet. Till dumhet. Här menar jag dumhet i sin renaste, mest klassiska form, dvs. folk som tar sig själva på alldeles för stort allvar, eller människor där omdömet har pajat totalt. Dumhet kan ju ta sig många uttryck. Det finns de som är av lite allvarligare art, som rasism eller kramande med ideologier som man förmodligen inte förstått innebörden av, eller gjort men av moraliska skäl ändå valt att hålla kvar vid. Och så finns det ju dumhet som finns på en annan nivå, som när myndigheter fattar beslut på tämligen lösa grunder. Då kommer vi till ett favoritområde, och det är Skolverket. Men det återkommer jag till en annan gång.

Ledighet är ju något himla trevlig. Just nu har jag till exempel ledigt, och har haft i ett par veckor och några återstår. Saknar jag jobbet? Nähädå, varför skulle jag det? Men när det är dags igen kommer det, förmodligen, att kännas just: dags.